Jag försöker hålla nig borta från sånt som gör mig ledsen. Men hur kan man förklara det oförklarliga? Hur kan någon förstå vad som finns i nitt huvud. Åh hur folk skulle fly, om dom fick se mina hjärnspöken. Mina hjärnspöken finns överallt, dom är med om nätterna, står bakom mig om dagarna. Viskar det hemska, "du duger inte", "varför sa du så?", "ingen gillar dig", "du är ful".
Åh vad jag skulle älska att bli inlåst, så jag slipper känna mig som en tickande bomb. Men hur förklarar man att mina tankar skadar mig mer än vad ett rakblad någonsin gjort.
Jag vill ha sönder. Förstöra. Mer än någonsin förut. Vill vill vill

Orkar verkligen inte mer

Jag kommer aldrig må bra igen. Människor säger hela tiden att det blir bättre, men inte för mig. Jag hae väntat på att må bra i 8 år. Det blir inte bättre för mig, jag kommer må så här tills den dagen jag dör.

Jag går varje dag och önskar att jag inte levde, det är liksom normalt för mig att känna så. Men på senaste tiden så har jag börjat att åter igen överväga självmord som en lösning på alla mina problem. Jag vet att om mitt liv fortsätter som det är nu så kommer det inte finnas något annat än sjävmord för mig. Att ligga här bredvid min bästa vän, mitt i natten, och hålla tillbaka tårarna är något av det värsta som finns.

Hur ska jag kunna berätta för dom runt omkring mig att jag vill ta livet av mig? Hur ska jag kunna säga att jag verkligen inte har någon livslust och att jag inte kan se någon framtid? Allt jag vill är att dö, och det må vara själviskt av mig men att hålla mig kvar på denna jord när jag mår som jag gör är ännu mer själviskt av dom.

hon försvinner allt längre bort. jag duger inte längre till, jag kan inte göra henne glad. hon behöver någon bättre än jag, en bättre bästa vän.

kommer jag någonsin bli av med dessa tankar och känslor? kommer jag få frid nån gång. varje sekund är som en evighet i detta helvete, mina tankar är ett helvete. ett helvete jag aldrig kommer ifrån.

är alltid ensam, även bland vänner.
vad fan är det som händer?
låt mig dö, dö dö dö dö dö dö
låt mig ha sönder, låt mig låt mig låt mig

blev kallad tjock idag, av en liten flicka. "kolla vad tjock den där tjejen är"
allt jag vill är att skära bort mitt fett, skära sönder allt. vill skrika, sparka och slå.

nu kom tårarna. av alla jävla anledningar så var det tvungen att vara hon som fick mig att gråta. jag är så jävla rädd att förlora henne, den idioten. jag älskar henne, hon är min andra halva. vad fan skulle jag göra utan henne alltså! men jag kan inte lita på att hon inte sviker mig igen.

Min syster pratade om hur lätt hon skulle kunna få mig att bli inlagd på psyket om jag blev självmordsbenägen igen. ha, om hon bara visste..
av nån konstig anledning så vill jag så gärna bli inlåst. jag känner mig som en fara för mig själv. som en tickande bomb, bara väntar på att explodera. Jag vill skära sönder kroppen, se blodet rinna ur mina ådror. vill känna hur mitt huvud snurrar så där härligt, helt utan tankar. vill vill vill.