Mina tårar kommer aldrig, jag kan inte.
Jag orkar faktiskt inte längre. vill bara lägga mig ner och inte behöva bry mig om något alls.
Världen är så orättvis, jag önskar att jag kunde sjunka ner i jorden och bara dö.
Snälla kom och håll om mig, jag orkar inte mer.

Har haft några otroliga dagar dom senaste två dagarna, det har självklart funnits stunder då inget var bra men dom har för det mesta varit väldigt bra. Planerna för imorgon är att jag ska åka och bada med två väninnor, vilket jag är väldigt nervös men glad över.
men nu såhär på kvällarna så kommer ångesten krypandes, det fyller hela mig med sitt svarta. jag hatar mig själv, och jag hatar att vara utanför. jag vill vara vacker, som mina vänner. Jag har aldrig supit, aldrig knullat och aldrig gjort något dumt, så som ungdomar ska göra. jag är så jävla utanför. det spelar ingen roll vem jag är med så är jag utanför. känner mig som ett monster, som inte passar in. vill bara krypa ur mitt eget skinn. vill supa tills jag inte kan tänka, vill knulla med alla som visar intresse för mig. vill skrika, sparka och slå något. men framför allt vill jag gråta, jag har inte gråtit på så länge. jag kan inte minnas sist jag grät. vill bara tömma mig på känslor genom salta tårar.
vill att någon håller om mig medans jag gråter, gråter tills det inte finns något kvar.

Imorgon, imorgon får jag se min fina igen. imorgon får jag känna mig älskad igen.
Orkar inte med ångesten som alltid kommer när jag är själv, det är som att försöka andas under vatten, man försöker hålla andan så länge det går, men till sist fylls munnen och lungorna med vatten. enda skillnaden är att jag aldrig tappar medvetandet.

Det finns verkligen inte mycket som gör mig gladare än vad min bästis fästis gör.
Sommaren kommer vara jobbig, men jag kommer klara mig genom den med henne vid min sida.
Är orolig över skolan, jag är så sjukt rädd att jag inte kommer in. Min värld skulle gå under då. Jag skulle inte klara av att ta mig upp och fortsätta kämpa på som om allt vore bra.

Jag åkte hem till en av mina kära systrar, vad jag har saknat henne. Hon förstår min smärta, hon hjälper och hon lyfter.
Har också för första gången på länge bestämt träff med någon, denna någon är en gammal vän jag hade när jag gick i grundskolan som jag inte har träffat eller pratat med på 2 år. Det känns jobbigt att träffa henne och veta att jag inte längre vet vem hon är. Allt jag vet är att vi en gång i tiden var riktigt bra vänner. Ska träffa henne på torsdag veckan som kommer.

Igår var jag och min bästa vän A in till stan med min mor och far, jag hittade två klänningar och en tröja som jag köpte. min Far köpte den ena klänningen åt mig, då den var lite för dyr för att jag skulle vilja lägga pengar på den, men jag tyckte att den var otroligt fin så han valde att köpa den åt mig. Jag är verkligen super glad att han gjorde det då jag har sett den klänningen många gånger men aldrig känt att jag haft råd då den kostade 700 kr. Min fina pappa, tack för att du unnar mig fina saker ?

min dag var fylld av panik, ångest, nedvärderande blickar, skratt, leenden, tårfyllda ögon, stunder så jag inte kunde andas, stunder då jag sjöng så jag blev hes, en jävla massa hoppandes.
men kul var det, för det mesta.

Pennans udd ger ifrån sig samma gamla vanliga underbara ljud när den snabbt far över pappret.
Jag känner hur alla mina tankar och känslor spiller ut över pappret i form av ord, ord som ingen får höra, känslor som ingen får veta.
Jag vägrar erkänna att jag behöver hjälp, för jag får ändå ingen hjälp.
Jag gör vad som helst.. snälla låt mig inte dö med dom här känslorna i kroppen. Jag kan inte andas, något försöker ha sönder mig från insidan. något ondskefullt, något som vill förstöra, ha sönder och ta över.
Jag kan inte gömma mig, det följer mig som en skugga, alltid där. som en skugga så håller det mig om natten, lämnar aldrig min sida.
jag vill inte. orkar inte. inte mer.

Ångesten över mitt utseende finns alltid där.
Vill riva upp huden och skära bort allt fett, vill pumpa kroppen full med medel så jag för en gångs skull kan bli kallad vacker av någon som faktiskt menar det.
Vill springa flera mil, bort bort, och känna hur vikten försvinner med tårar och svett.
Men jag orkar inte, kroppen är tung och skriker, skriker efter något jag inte vet.
Ska börja på diet igen, så min stora kropp får skrika efter mat istället. så jag får se kilo efter kilo försvinna. så jag får bekräftelse